ID:I TIO ÅR

Idéen om ID:I föddes i ett samtal på krogen mellan Daniel Westlund, Cristian Rieloff och mig. Daniel ville starta något helt nytt, medan Cristian och jag fortfarande befann oss i ett tillstånd av baksmälla efter att ha drivit Konstakuten (ett annat konstrum som stängde igen efter tio år av utställningar). Daniel fortsatte att driva på, och lyckades gradvis tvinga fram lite entusiasm från vår sida.

När vi nyktert började planera blev det tydligt att galleriets plattform och ideologi skulle baseras på förutsättningen att vi måste betala våra egna räkningar. Vi bestämde då att ID:I skulle avstå helt från att söka organisationsstöd utifrån. Galleriet skulle stå på egna ben, opåverkat av influenser från utomstående finansiärer. I slutändan betydde detta att vi själva skulle komma att producera och finansiera det mesta av utställningarna under de kommande tio åren.

Namnet “ID:I” kom till som en kombination av akronymen för “I Do It” och Sigmund Freuds Id (i motsats till Ego). Medlemskapet i ID:I fungerar på ett kooperativt vis: Medlemmarna bidrar med en avgift som går till kostnaderna för att driva galleriet. I gengäld får de andvända galleriet under en treveckorsperiod med två års intervall. Under de tre veckorna äger man galleriet. Självklart använder man fortfarande namnet ID:I av igenkännande skäl.

Vi bjöd in konstnärer både från Stockholm och från andra platser att bli medlemmar. Kvinnliga och manliga konstnärer (dock inte lika jämnfördelat som vi hade hoppats på) från Stockholm, Malmö, Göteborg och Helsingfors representerades under dessa första år.

Syftet med att starta denna grupp var inte att hävda att vi hade ett stort inflytande på Stockholms konstscen. Vårt mål var helt enkelt att samla 24 individuella konstnärer med full kontroll över sin egen utställningsplats. Organisationen utvecklades som juridisk enhet av rent praktiska skäl och tanken var inte att den skulle ha en enorm kulturell betydelse. Allt fokus låg på konsten. En annan positiv biprodukt av detta var uppmärksamheten som riktades mot de individer som skapade konsten.  

Vi ville vara en “organisk” organisation. Konstnärer delar ofta inte samma publik. Vi ville vara ett galleri som ständigt ändrade publik beroende på den individuella konstnären som ställde ut, och skulle på så sätt undvika att bli uteslutande. Detta skulle tillåta oss att bli mer mångfaldiga och öppna inför världen. Det låter idealistiskt, men vi ville skapa ett rum för alla slags idéer.

Hur väl fungerade denna idealism?

Ja, tio år har passerat och vi presenterar fortfarande en ny utställning var tredje vecka, så uppenbarligen är det något som fungerar! Galleriet förändras hela tiden. Medlemmar kommer och går. Jag tycker mycket om det här systemet – även om det är svårt att följa med i all denna rörelse! 

Var är vi nu?

Saker kan utan tvivel förändras över ett decennium. Något som inte har förändrats är vår grundläggande idé om att vara oberoende. Den finansiella osäkerheten med Konstakuten gjorde att jag och Cristian tänkte att vi genom att vara självständiga skulle stå i en starkare position som konstnärer. Och eftersom många stipendier har särskilda riktlinjer måste man göra kompromisser, vilket vi inte ville göra med ID:I. Trots att vi aldrig var emot finansiering över lag, ville vi i det här fallet verkligen ha en plats som var 100% ägd av konstnärerna. Och jag tror att de involverade konstnärerna har varit väldigt tacksamma för det. Trots det förstår vi och håller med om att det finns fördelar med extern stödfinansiering för konstnärsdrivna rum. Vi har behövt överväga huruvida konstnärsdrivna platser borde finansieras med skattepengar.

Generellt sett börjar ett konstnärsdrivet galleri med ett gäng konstnärer som vill visa sådant som intresserar dem. När vi startade ID:I var detta vår gemensamma strävan, därför fokuserade vi inte på att gå med vinst. Individer lade egna pengar och jobbade ideellt med att försöka skapa möjligheter för happenings, utställningar och publikationer, samt att skapa nya kontakter. Tio år senare skulle man ha hoppats på en mer hållbar struktur för de konstnärsdrivna rummen. Men tråkigt nog verkar detta för det mesta inte vara fallet. Vi konstnärer kan inte bara lita på statlig finansiering; vi måste också upprätthålla balansen med vår egen självständighet.

Jag tror att det är en god investering för både staten och företag att sponsra verksamheten av konstnärsdrivna platser även om det bara är på grund av denna stora anledning:

Den konstnärsdrivna scenen bör fungera som ett dynamiskt laboratorium för kultur. Med “dynamiskt laboratorium” menar jag att om det inte finns något intresse eller behov kommer det att utvecklas till någonting annat eller dö ut. På så sätt är dessa organisationer ständigt drivna på en “vid behovs” basis – vilket kan bli väldigt effektivt för de finansierande organen som fattar beslut. Att stödja kultur är ett av de bästa sätten att ge människor en glimt av deras egen personliga horisont.  “Ingen konst” kan ofta betyda “ingen intellektuell stimulering”. Konst skapar hjärnrymd, och när ett samhälle börjar stänga ute kulturen blir risken för att trångsyntheten slår rot på allvar desto större. Kulturen är till för alla som en hyllning till livet, inte bara för de välbärgade, och inte heller bara för de fattiga. Den finns där för att njutas av. Jag bara måste skriva ner det här för att det är min starka tro och det känns bra att se den formulerad i ord. ID:I är resultatet av många olika slags viljor, idéer och arbete. Det är inte lätt att hantera en plats som denna eftersom den flyter på kraften och viljan av dem som bryr sig om, och vi bryr oss alla om olika saker! Så härmed gratulerar jag ID:I på sin 10:e födelsedag och ser fram emot att se jubileumsutställningen!

Árni Gudmundsson

– ‒<<<eng>>> ‒ –

ID:I TEN YEARS

ID:I started with a little bar-talk between Daniel Westlund, Cristian Rieloff, and myself. Daniel wanted to start something completely new, while Cristian and I were still hung over from running Konstakuten (another artist space that closed after ten years of exhibitions). Daniel kept pushing, and little-by-little, he coerced a bit of enthusiasm from us.

As we got down to sober business, it became clear that the gallery’s platform and ideology would be based on the premise that we must pay our own bills. We officially forbade the activity of seeking organizational funds. The gallery should stand on its own feet, untainted by the influence of outside funders. In the end, that meant self-producing and self-funding most of the shows over the past ten years.

The title “ID:I” was concocted out of a combination of the acronym for “I Do It” and Sigmund Freud’s Id (as opposed to Ego). Membership to ID:I works in a cooperative fashion: Members contribute an operational fee for the costs of running the space. In return for this fee, members receive a three-week usage term every two years. In that three week period, you own the gallery. Of course, you still use the ID:I name for recognition purposes.

We invited artists from Stockholm and beyond to become members. Female and male artists (though not in the equal amounts that we had hoped to recruit) from Stockholm, Malmö, Göteborg and Helsinki were represented in those first years.

We were not interested to start this group in order to claim that we made a huge impact on the Stockholm art scene. Our goal was simply to have 24 individual artists with control over their own space. The organization as a legal entity developed out of practicality and was not intended to carry great cultural significance. All the focus was on the art. The secondary positive by-product of this was attention on the individuals who made the art.

What we wanted was an “organic” organization. Artists often do not share audiences. We wanted to be a gallery that constantly changed audiences depending upon the individual artist showing, and in that way, avoid becoming exclusionary. This would allow us to be diverse and open to the world. It sounds idealistic, but we wanted to create a space for all ideas.

Did this idealism work out?

Well, ten years have passed and every three weeks we still present a new show—so apparently something works! The gallery changes all the time. Members go and new ones come. I like this system very much—although it’s hard work to keep track of all that movement!

Where are we now?

Over a decade, things can undoubtedly change. One thing that has not changed is our original idea of being independent. As a result of being fed up with the financial insecurity of Konstakuten, Cristian and I believed that by being self-reliant, we would be in a stronger position for artists. And as most of the funds have strings attached, you must make compromises, which was something we did not want to do with ID:I. While there was never any anti-funding sentiment from the start, we really wanted a place that was 100% owned by the artists. And I believe all the artists involved have been grateful for this.  However, we do understand and agree with the benefits of outside organizational funding for artist-run spaces.

We have had to consider whether artist-run spaces should be considered for tax money. Generally, an artist-run space begins with a few artists who want to show the things they are interested in. When we started ID:I, this aim was unanimous and so it did not focus on making a profit. Individuals put their own money and/or labor in the pot and tried creating opportunities for happenings, exhibitions, publications, or just networking. Ten years later, one would hope artist-run spaces have come up with a more sustainable structure. But sadly, this does not seem to be the case most of the time. We artists can’t only rely on governmental funding; we also have to keep a balance with our independence.

I believe it is a good investment for companies and government to sponsor the activities of artist-run spaces even if just for this one huge reason:

The artist-run scene should function as a dynamic laboratory for culture. “Dynamic laboratory” means that if there is no interest or need, it will morph into something else or die out. So the artist-run organizations are always run on an “as-needed” basis—which can be very efficient for funding bodies that are making the decisions.

Supporting culture is one of the best ways to give people a peek into their own personal horizons. “No Arts” can often mean “No Intellectual Stimulation”. Art creates brain space and once a society begins to shut out culture, the more there is a chance for narrow-mindedness to seriously take root. Culture is made for everyone as a celebration of life, not just for the wealthy, nor only for the poor. It is just there to enjoy. I just need to write this down because it is my strong belief and it feels good to see it in words.

I want to thank everyone from everyone. ID:I is truly the result of many different wills, ideas and work. It’s not easy to handle a space like this, as it floats on the wills and power of those who care and we all care about different issues! So, I do hereby declare my congratulations ID:I with your 10th birthday and I am very excited to see the anniversary show!

By Árni Gudmundsson