Sophie Allgårdh är konstkritiker i Svenska Dagbladet och författare till flera böcker om samtidskonst, däribland Passioner och bestyr: Svensk konst på 2000-talet (2011), Svensk konst NU. 85 konstnärer födda efter 1960 (med Estelle af Malmborg) (2004) och Svensk konst i världen: Trender, lanseringar och reaktioner (2000). Var mellan 2006 och 2010 redaktör för konsttidskriften Paletten. Frilansar som curator och gjorde den retrospektiva utställningen Öyvind Fahlström: Med världen som spelplan för Mjellby Konstmuseum 2007.

ID:I – konsten att erövra en egen plattform

Av Sophie Allgårdh

Galleri ID:I öppnade sin första utställning våren 2002 i ett klimat som sjöd av konstnärliga idéer och initiativ. Namnet på galleriet är en kombination av Sigmund Freuds ”id” – beteckningen för människans undermedvetna – och initialförkortningen av I Do It. I ett land med fem lärosäten för fri konst fanns ett behov av en mer generös utställningsscen än den som erbjöds av de etablerade gallerierna. Den digitala revolutionen skyndade på utvecklingen och kostnader för annonsering, vernissagekort och porto rationaliserades bort i ett slag när information om utställningar kunde skickas över nätet med ett tangenttryck.

De självorganiserande gallerierna har med varierande intensitet levt sida vid sida med de privata sedan förra sekelskiftet. Ofta har de hävdat sig väl i offentligheten. Sedan 1899 arrangerar Svenska Konstnärernas Förening utställningar i Konstnärshuset på Smålandsgatan i Stockholm. Galleri Färg och Form (1932– 2002) är ett begrepp i svensk konsthistoria och Nationalgalleriet som öppnade 1984 finns fortfarande kvar i Gamla Stan. Under sjuttiotalet blev de kollektivt drivna ateljéerna och gallerierna i Stockholm och Göteborg viktiga för uppvärderingen av textila tekniker och kvinnliga konsthantverkstraditioner. Konstdefinitioner och maktstrukturer skakades om och den upplösning mellan konst- och konsthantverk som vi idag tar för given påskyndades.

Konstnärer har på ett naturligt sätt förenats kring ett medium eller en ideologisk grundsyn. 10-gruppen bildades 1970 av tio unga textilformgivare, som ville få möjlighet att kontrollera hela processen från första skiss till färdigtryckt tyg och erbjuda god svensk design. De tolv konstnärer som med draghjälp av Ulf Linde startade Konstnärsbolaget vid Jakobs Torg i Stockholm 1973 var med ett undantag målare och goda vänner sedan tiden på Konstakademien. Med galleriet ville de unga konstnärerna erbjuda ett alternativ till den högröstade politiska konsten som florerade vid samma tid. Samma år som Konstnärsbolaget bildades även det vildvuxna konstnärskollektivet Textilgruppen under parollen Ensam är inte stark. Konstnärernas Kollektivverkstad (KKV) var en förutsättning för gruppens stora framgångar.

Likheterna mellan den konstnärsdrivna galleriscenen i Sverige och den internationella är större än skillnaderna, även om det svenska systemet med skattefinansierade bidrag inte existerar överallt. I USA och Tyskland finns även exempel på konstnärer som brutit sig in i det kommersiella systemet för att förändra strukturerna inifrån. Under nittiotalets mitt öppnade konstnären Joe Amrhein sin ateljé i Williamsburg på helgerna för att locka Manhattans publik till ett område som då inte existerade på konstkartan. Amrhein visade enbart verk av konstnärskollegor och det som börjat som ett ateljébesök utvecklades snart till ett galleri. Galleri Pierogi (namnet kommer från det polska ordet för pirog) skärpte för några år sedan sin experimentella profil med satellitscenen The Boiler i ett före detta pannrum några kvarter bort. Vid sidan av sin utställningsverksamhet har Pierogi genom sina arkivskåp med verk av drygt åttahundra konstnärer blivit ett centrum för en större konstnärsgemenskap.

I Tyskland betecknar termen offspace kluster av avancerade gallerier en bit utanför stadskärnan som antingen drivs av unga entreprenörer eller konstnärer. I Schweiz slår sig konstnärer ofta ihop om en gemensam lokal och anlitar därefter en gallerist som gärna får vara konstnär. I dessa Produzentengalerien turas medlemmarna om att ställa ut och att bjuda in andra utställare.

Vissa av de gallerier som fanns när ID:I etablerade sig i den tjugo kvadratmeter stora före detta affärslokalen på Tjärhovsgatan finns kvar. Andra har försvunnit eller kommit till. Tvåtusentalets första decennium framstår i backspegeln som en guldålder för den konstnärsdrivna scenen inte bara på Södermalm utan också i Göteborg och Malmö med gallerier som Konstepidemien, Galleri Box, Yeans, 300m3 Art Space och Big Love (Göteborg) och Signal, Cirkulationscentralen, Wuthering heights och Galleri Ur (Malmö).

År 1999 flyttade Konstakuten vid Roslagstulls sjukhusområde in i en byggnad på Nackagatan vid 46:ans ändhållplats på Södermalm. På Bondegatan drev SOC sedan 1999 en scen med konstutställningar och debatter. Snett mitt emot låg Bondegatan 47 dit publiken kunde bjudas in mitt i en pågående arbetsprocess. I ett hyreshus på Åsögatan fanns det konstnärsdrivna medielaboratoriet CRAC (Creative Room for Art and Computing) som gjorde ett par uppmärksammade utställningar på Liljevalchs konsthall respektive Kulturhuset. På Tjärhovsgatan fick ID:I snart sällskap av Studio 44 och Centrum för Fotografi, som flyttade in i kulturhuset Kapsylens röda tegelbyggnad. Candyland startade galleri och mingelbar på Gotlandsgatan (Gott land = Candyland) och under den öppna ateljédagen Southern Comfort: Öppna hus på Söder 2004 invigde ak28 sitt projektrum och galleri på Krukmakargatan.

I en skrubb i El Mundos bar på Erstagatan drev konstnären Linus Elmes Ersta konsthall – som var landets minsta – med utställningar, releaser och vi-som-vet-bäst-tävlingar inom konstområdet. I ett ateljéhus på Bjurholmsgatan i kvarteret Tegen 2 introducerade konstnärsparet Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler en scen för konst med samhällskritiskt innehåll. Galleri Bastard på Östgötagatan inriktade sig på graffiti. Det konstnärsdrivna fotogalleriet Axel på Södermannagatan startade våren 2012 och är det senaste tillskottet på östra Södermalm.

Tankarna kring ID:I presenterades första gången 2002 på SOC dit trion Árni Gudmundsson, Cristian Rieloff och Daniel Westlund bjudit in konstnärer i olika åldrar. Modellen var enkel och byggde på att varje konstnär disponerade galleriet tre veckor vartannat år mot att man betalade sin del av hyran på tvåtusenfemhundra kronor om året. Det gör en kostnad på femtusen kronor per utställning. Administrationen skulle hållas nere och man enades om att hyran skulle betalas ur egen ficka. Enskilda medlemmar kunde däremot söka finansiellt stöd för sina projekt med ID:I som referens.

Hösten 2012 markerar galleriet sin tioåriga existens med jubileumsutställningen UnTied Notions (Upplösta begrepp) i Design Hall vid Telefonplan med verk av nästan fyrtio tidigare och nuvarande medlemmar. Galleriets ambition att nå ut har höjts och sedan ett år är en person anställd en dag i veckan för att arbeta med galleriets marknadsföring – en tjänst som till hälften finansieras av Arbetsförmedlingen. ID:I är inte längre främmande för att ansöka om projektbidrag och deltar regelbundet i den årliga konstnärsdrivna mässan Supermarket*, vars stora nätverk ger ID:I och andra konstnärsdrivna gallerier en internationell plattform.

Ambitionen har aldrig varit att enas kring en konstnärlig vision eller ett ställningstagande och nya medlemmar väljs in på ett informellt sätt. Galleriet vill vara en frizon där olika idéer och vitt skilda uttryck samsas under ett tak och utställningsprogrammet följer därför ingen given kurs. Det har gjorts utställningar, happenings, visats film, arrangerats debatter eller ordnats releaser. Varje medlem har även möjlighet att upplåta gallerirummet åt en kollega eller en konstnärsgrupp. Om vissa utställningar är minutiöst planerade och färdiga in i minsta detalj är andra mer skissbetonade. Det kan röra sig om förslag till projekt som väntar på att realiseras. Hos de kommersiella gallerierna är strukturen ofta stelare. Konstsynen är mer distinkt och väntas i vissa fall omfatta samtliga eller en större del av de konstnärer som hör till galleriet. Flera av ID:I:s medlemmar talar om hur kommersiella gallerier påverkar eller pressar konstnären att odla sitt varumärke i viss riktning – något konstnären kanske inte vill.

För att sälja konst krävs fallenhet, erfarenhet och ett nätverk och, inte minst, kunskap om marknaden och dess psykologi. Att tala för sin egen vara kan vara svårt och upplevs som stressande av många konstnärer. På ID:I vaktar konstnären sin egen utställning vilket inte bara berättar om galleriets och konstnärernas ekonomiska villkor (det är kostsamt med personal) utan anger att tonvikten ligger på möten och nätverkande snarare än på försäljning.

Galleriet har en kärntrupp som varit trogen sedan starten, men de flesta vandrar efter fyra eller fem utställningar vidare till andra sammanhang. Under galleriets första år visade Nils Claesson Den individuella protesten – som landade mitt i den tidens debatt om relationell estetik. Nils Claesson hämtade sin idé från Folke Pudas som i början av åttiotalet skapade rubriker genom sin långa hungerstrejk i en låda på Sergels torg. Pudas protesterade mot länsstyrelsen som förbjudit honom och hans son att köra taxi i linjetrafik i Norrbotten. Med viss framgång drev Folke Pudas ärendet vidare till Europadomstolen.

Verket utgörs av en enkel låda med sovsäck och kudde och besökare bokar på en tavla tid för hungerstrejk. Med installationen sattes sextio- och sjuttiotalets kollektiva kamp i relation till den individuella protesten. Under utställningen på ID:I genomfördes fem hungerstrejker i lådan. Ett par matvägrade i protest mot skövlingen av fjällnära skog i Sverige medan ett vitryskt par kröp ner i sovsäcken för att markera sitt motstånd mot regimen i hemlandet.

Lena Gustavssons Cirkulationen organiserades vårvintern 2006 i frustration mot den köpkarusell som unga barnfamiljer dras in i. Men i stället för att peka finger åt de shoppande mammorna och papporna valde hon en konstruktiv och lustfylld linje. Lena Gustavsson fyllde ID:I:s hyllor med begagnade leksaker och barnkläder och uppmanade besökarna att ta ett föremål på hyllan och byta mot ett  annat. Sakbytardagarna på ID:I pågick under hela utställningsperioden och visionen var tydlig: en cirkulationscentral i varje köpcentrum. Kort efter utställningen omkom konstnären i en bilolycka, men verket lever kvar och har flera gånger iscensatts postumt. Den här typen av projekt förkommer på konstinstitutioner och biennaler men skulle knappast kunna sjösättas på ett kommersiellt galleri.

ID:I har också visat flera lågintensiva verk som kräver enskild meditation. Jag tänker på Helene Hortlunds tålmodiga utforskning av textilmaterialets möjligheter där formspråket pendlar mellan virkningens precision och ett fritt organiskt växande. Lekfulla teckningar av virkad sytråd för tankarna till vindlande nervbanor men också till femtiotalets informella måleri. I ett givet ögonblick fryser hon motivet och placerar det bakom laminerat glas. Hon arbetar också med skulptur av garn i större skala som breder ut sig i rummet.

Den repetitiva och tidsmässiga aspekten finns också hos Annelie Wallin som under sin utställningsperiod på ID:I 2006 sydde ihop små bitar av resårband som växte till en böljande bård. Hon beskriver själv hur varje sekund via nålen, tråden och resåren passerade genom hennes kropp. De återkommande stygnen i hennes textila Kalender har släktskap med On Kawaras datummålningar – två väsensskilda försök att göra den framrusande tiden begriplig.

Ljudkonsten kämpar i uppförsbacke på den privata galleriscenen, men på ID:I har den haft en självklar plats genom Ann Rosén som vid sidan av ljudskulpturer komponerar musik för konserter och mindre skivbolag. Hennes elektroakustiska komposition 5:15 från 2004 är en hyllning till John Cage och den relativa tystnaden. Verket är ett resultat av en omvänd arbetsprocess där hon filtrerat bort musiken men behållit skräpljuden – det knaster och de ettriga distorsioner som återstår när alla andra ljud är bortrensade. I Noice Tank (Behållare för oljud) som presenterades på ID:I två år senare fick en censor omvandla besökarnas rörelser till en föränderlig ljudskulptur. Allteftersom människor rörde sig i rummet virvlade olika typer av ljud upp från golvet. När besökarna lämnade galleriet singlade ljudet långsamt ner till marknivå igen där det låg och bubblade likt bottenslam. Ann Rosén arbetar inte teoretiskt utan vill få oss att stanna upp i det hon kallar vardagens ”bekvämlighetszon”.

En slaskig och mulen februarieftermiddag 2011 öppnar jag dörren till galleriet och omsluts av Virgil Dejarvs utställning Guld, en gyllene sal eller kanske en sommarsol som vägrar ge vika. Väggarna är klädda med draperingar med guldskimrande tyg och jag lägger mig ner på en madrass i blåsvart sammet och galon. Klassisk musik strömmar in i rummet medan konstnären berättar om guldfärgens symboliska laddning. Längst in i galleriet har flera mindre målningar sammanfogats med vinkelplattor. Arkitekturen i rummet anger takten och när väggen tar slut viker bilden om hörnet. Bilderna skapar ett filmiskt och rytmiskt flöde. Själv ser han målningarna som ett slags notskrifter, partitur.

Många ideellt arbetande människor med drömmar och visioner går på knäna och till slut ger de upp. Det är förklaringen till att Konstakuten lade ner verksamheten 2007 efter tio år med ett sextiotal utställningar, workshops, screenings, happenings, seminarier, möten och fester. Den egna arbetsinsatsen hade blivit för stor. Budskapet levereras rakt upp och ner i boken Tio år med Konstakuten. Medlemmarna i SOC gick 2004 vidare till andra uppdrag efter fem högaktiva år. Bondegatan 47 och Ersta konsthall var viktiga tomtebloss med en kort men intensiv livslängd. ak28 hann arrangera ett trettiotal utställningar innan verksamheten upphörde.

Efter ett decennium och hundratio utställningar och evenemang framstår ID:I:s kooperativa modell med individuella konstnärskap utan gemensam estetisk agenda som ett vinnande koncept. Konstnärerna visar en yngre generation att det går att erövra en egen plattform utanför det kommersiella gallerisystemet, som inte alltid passar och där bara en bråkdel av alla yrkesutbildade får plats.

*Supermarket startade 2006 som ”Minimarket” och var ett svar på den kommersiella konstmässan Market på Konstakademien. År 2007 bytte Market namn till Supermarket.

© Sophie Allgårdh

Materialet är upphovsskyddat. Ingenting i denna text får kopieras, reproduceras, distribueras, ändras eller överföras till andra webbplatser eller motsvarande utan skriftligt förhandstillstånd från författaren.