Beatrice Hansson

TITEL Utan titel/Untitled, 2012 © Beatrice Hansson 2012
MATERIAL Glas
KONTAKT beahansson[at]hotmail.com
HEMSIDA www.beatricehansson.com

Jag tycker om att det finns ett rum för konst som delvis är mitt rum, som jag kan återkomma till, som väntar på mig. Det finns en frihet i det. Jag var med i starten på ID:I. Då, för tio år sedan, ville jag ha ett sammanhang och en plats för att kunna ställa ut. Här var galleriet som idé något jag ville åt. Att man visar sin konst regelbundet för en publik. För min del har det handlat om att själv kunna bestämma, både vad jag vill visa och när jag vill ställa ut, inte vara beroende av någons ja eller nej. Konstscenen är hierarkisk och handlar mycket om att bli vald eller inte vald, det är något passivt i det som jag aldrig har gillat.

Under dessa år har jag gjort fyra utställningar. Den första var en videoinstallation där jag filmat hemma hos folk i mitt hyreshus där jag bor. Resultatet blev en slags porträtt av alla som bor i ett hus. Här framträder tydligt utan att någon syns i bild, vilka vi är. Vi befästs via tingen, ordningen, heminredningen, hur vi tänker, vilken klass vi tillhör och vilken typ av människa vi är.

Nästa utställning var ett filmprojekt om Medborgarplatsen tillsammans med landskapsarkitekt Åsa Drougge. Vårt filmande och vår närvaro på platsen under ett antal månader handlade om att försöka förstå en vad en offentlig plats är i en stad. De sista två utställningarna har handlat om seendet, där rörelse, ljus, skugga, reflektion och yta har haft betydelse men också frågeställningar om mening och estetik. Jag har sett utställningsrummet som en plats för mig att visa det som intresserar mig, som kan vara flera olika saker.

Glasen jag visar på en vägg i jubileumsutställningen är ett slags objet trouvé.  Här är de fråntagna sin ursprungliga funktion som är att hindra från direkt insyn utan att för den skull ta bort ljus. Mönstret bidrar till att uppmärksamma att här bakom finns något du inte ska se, som hindrar blicken, samtidigt som den ska fånga den med sitt attraktiva mönster. Det är som om blicken får sin belöning trots besvikelsen över att inte kunna se igenom. Dekorationen som tröst!

-‒<<<eng>>>‒-

I like that there is a place for art that is partly my room, that I can come back to, that is waiting for me. There is a freedom in it. I was at the beginning of ID:I. At that time, ten years ago, I wanted to have a context and a place to exhibit. Here was a gallery concept that I wanted to be a part of. That one shows their art regularly for an audience. For me, it was all about the power to determine both what I want to show and when I want to exhibit, not be dependent on someone’s yes or no. The art scene is hierarchical and deals a lot with getting chosen or not chosen, there is something passive about it that I’ve never liked.

During these years, I have done four shows. The first was a video installation in which I filmed the homes of the people in my apartment building where I live. The result was a sort of portrait of everyone who lives in a house. It emerges clearly—without anyone visible in the picture—who we are. We are consolidated through things, arrangements, home décor, how we think, what class we belong to and what type of person we are.

The next exhibition was a film project about Medborgarplatsen along with landscape architect Åsa Drougge. Our filming and our presence at the site for several months was about trying to understand what a public place is in a city. The last two exhibitions have been about vision, where motion, light, shadow, reflection and surface have been significant, but also questions of meaning and aesthetics. I have seen the exhibition space as a place for me to show what interests me, which can be several different things.

The glass I display on a wall in the anniversary exhibition is a kind of objet trouvé. Here, they are deprived of their original function which is to prevent direct viewing without needing to remove the light. The pattern helps direct attention to what is on the other side, to something you do not see, preventing the gaze and at the same time, the eyes are distracted by the attractive designs. It’s as if your eyes are rewarded despite the disappointment of not being able to see through. The decoration as consolation!