Daniel Westlund

 

TITEL Utan Titel 2012 ©Daniel Westlund 2012
KONTAKT daniel[at]toadstools.se

För mig utvecklades ID:I till en social grej. Jag började tycka mer om konst, om den gjorts av någon jag kände. Och så känner jag fortfarande. Fast kanske också omvänt, jag tror att jag känner konstnärer vars konst jag gillar. Jag tror att konst som vi känner den nu, är en parentes. Och att den nu är påväg in i anonymitet.

Något vi alla gör hemma, för oss själva eller tillsammans, efter jobbet. Eller enbart fantiserar om. Världen skulle inte märka om gallerier och museer stängdes. Allihopa på en gång. Det skulle inte bli märkbar skillnad, och vi skulle inte må sämre.

Det är viktigt att må bra, äta hälsosam mat och vara omgiven av personer som tycker om dig. På det sättet tror jag att ID:I är ett hälsoprojekt. Jag tvingas inse att jag måste må bättre. Det finns inget slut. Det fungerar inte att hålla andan tills du är klar, eller hoppa över lunchen (till när?). Det tar för lång tid. Då dör du.

– -‹‹‹eng››››- –

For me ID:I developed into a social thing. I started to like art more, if done by someone I knew. It´s still like that. Though perhaps also vice versa, I think I know artists whose art I like. Art as we know it now is perhaps a parenthesis. It´s now on its way into anonymity. Something we all do at home, for ourselves or together, after work. Or only fantasize about. The world would not notice if the galleries and museums closed. All of them at once. There would be no noticeable difference, and we would not feel worse.

It is important to feel good, eat healthy food and be surrounded by people who like you. In that way, I think that ID:I is a health project. I am forced to realize that I have to feel better. There is no end. You can´t hold your breath until you’re done, or skip lunch (until when?). It takes too long. Then you die.